tennispunter.blogg.se

För en tenniskännare att beskriva fenomenet Marat Safin är ungefär lika lätt som för en konstkännare att beskriva Vincent van Gogh. Nu är undertecknad inte riktigt så mångfacetterad, men för sakens skull, låt oss börja i en ände och se vart det leder oss...

Det sägs att Vincent van Gogh drabbades av ett psykiskt sammanbrott och skar av en bit av sitt vänstra öra, som han slog in i tidningspapper och gav till en prostituerad. För en människa med sinnet i behåll så låter det helt vansinnigt. Man kan bara spekulera i hur många olyckliga händelser som måste drabba gemene man för att komma till det vägskäl där man inte ser någon annan utväg i livet än att avlägsna sitt vänstra öra och ge till en kvinna på gatan. Det är svårt att ta in.

Någon som gillar den sortens funderingar är en av världens mest populära superskurk, Jokern. Man kan fråga sig hur en så gravt skadad och ond karaktär kan vara så populär, även i jämförelse med andra dyrkade ”bad guys”. Det är ju meningen att han ska vara skrämmande, men inte alls på samma sätt som andra superskurkar är skrämmande. Med Jokern är det någonting annat som berör. Han är ett resultat av handling och konsekvens, och som resulterade i en galenskap, nästan en speglande galenskap, som många kan sympatisera med. Man ser inom honom och ser en bit av sig själv. Det är vad som gör honom skrämmande. Jokern var till en början inte alls galen och mordisk. Han var en helt vanlig man med en smula otur. Jokern hade, för att fatta det kort, helt enkelt en dålig dag. En riktigt, riktigt dålig dag.

I serien sammanfattar han sin syn på mänsligheten med att säga "all it takes is one bad day to reduce the sanest man alive to lunacy". Ett citat han dedikerar sitt liv åt att bevisa. Även om det är lätt att avvärja ett sådant påstående med att Jokern inte finns och att vi inte lever i en fiktiv verklighet, så är det svårt att vara helt övertygad om att han inte har rätt. Mystiken och bristen på givna svar gör oss nyfikna. Det är bortom vårt mentala grepp och någonstans, någon gång, vill vi nog alla vara lite galna och bortom all kontroll. Men vi vågar inte, så vi läser Batman.

Somliga påstår att Vincent van Gogh inte alls skar av sig sitt öra. Att han i själva verket kom i bråk med sin konstnärliga antagonist Paul Gaugin, och att Gaugin var den som tog ett rakblad och skar av örat. Så kanske var Vincent van Gogh inte alls schitzofren och galen. Kanske var han bara en uttråkad prästson som tappade fattningen som vi alla gör ibland. Kanske hade han bara en riktigt, riktigt dålig dag.

Nu blev Vincent van Gogh ansedd som en av vår tid största konstnärer. Hans målningar anses lika komplexa och desillusionerande som hans omtalade sinne, och det är inte utan att man frågar sig om verkligheten varit densamma om vi vetat svaren på alla hemligheter kring hans person? Vem vet, kanske. Förmodligen inte. Men främst, ingen vet, och det är vad som gör hans tavlor öppna för egna tolkningar, och obcent dyra.

Vi människor brukar ofta gilla hos andra det vi ser i oss själva, oavsett om det handlar om en vän, bror, syster, arbetskamrat, politiker eller....tennisspelare. Med den självinsikten i bagaget så är det lättare att sätta fingret på varför det är så lätt att fatta tycke för en av vår tids mest fascinerande tennisspelare, ryssen Marat Safin som av somliga kallats för tennishistoriens största naturtalang. Med facit i hand så vet vi att det inte riktigt gick som många hade trott, så vad var det egentligen som hände?

Att se Marat Safin spela tennis var en märklig upplevelse. Ingen kunde som den gänglige ryssen pendla mellan genialitet och galenskap inom ramen för en match, ja inom ramen för ett set eller till och med ett gem. Hans serve var inte unik, men mycket kraftfull. Backhanden var en av de bästa i hans generation. Han var närmare två meter lång, men var ändå kapabel att röra sig likt en panter över courten, faktiskt ofta i ett betydligt snabbare tempo än många mer kortvuxna motståndare. Han var i stort sett lika bekväm vid baslinjen som vid nät.

Nej, det var aldrig tekniken eller fysiken som satte käppar i hjulen för Marat Safin. Demonerna fanns uteslutande inom honom. Oräkneliga var de gånger han fullständigt förnedrade sin motståndare i ett eller två set, för att sedan helt falla ur ramarna och tappa matchen.

Safins labilitet var ökänd på touren. Det märkliga var att det nästan alltid gick att identifiera precis det ögonblick när allt rasade. Ibland kunde det vara en retur som gick en centimeter för lågt, rakt in i nät. Ibland var det ett domslut, rätt eller felaktigt, som inte gick hans väg. Ibland var det ett överspänt dubbelfel i ett kritiskt läge. Oberoende av vilket, så stod det efteråt nästan alltid skrivet i hans ansikte att han skulle förlora. Blicken som förut var fokuserad blev jagad. Rörelsemönstret blev alltmer oregelbundet. Det dröjde oftast inte länge innan hans racket med brutal kraft krossades mot banan. I efterhand står det klart att Marat Safin onekligen var tennisens Joker. Det var därför vi älskade honom, för hans lidande, för hans galenskap, för att han aldrig missade en chans att förlora kontrollen, och för att vi egentligen inte vet vem som befinner sig bakom masken på Marat Safin. Det går bara att gissa, begrunda och beundra honom, precis som om han vore en tavla av Vincent van Gogh.

Om man ska försöka förklara Marat Safin är det oundvikligt att inte nämna karisman. Den magnetiska, ja faktiskt rent sexuella dragningskraften i hans sätt att vara. Det handlade inte bara om utseende. Naturligtvis hade han även detta på sin sida. Den ibland vildvuxna, ibland kortklippta lockiga hårmanen. De glödande ögonen, som alltid glödde desto mer intensivt under en särskilt pressad match point eller ett nervigt tiebreak. Den långa, seniga kroppen. Det finns bilder på Marat Safin där han onekligen ser ut mer som en rockstjärna än som en tennisspelare. Ja, han ser faktiskt mer ut som en rockstjärna än många riktiga rockstjärnor gör. Sedan kan Roger Federer spela in hur många Axe-reklamer han vill.

Om utseendet var en ofrånkomlig del av Marat Safins magnetism var hans personlighet en minst lika bidragande faktor.

Att Marat Safin förblir en gåta kan i viss mån förklaras av den tydliga motsättning mellan hans uttalat skeptiska inställning till livet som tennisproffs och hans uppenbara besatthet av sporten på plan.

Han älskade tennisen, men han hatade all uppståndelse, all uppmärksamhet och all den press han upplevde i sitt utövande av den. Ingen annan spelare har sannolikt uttalat sig så ofta om hur tråkigt det var att leva ett liv som bara bestod av tennis, tennis och åter tennis, oberoende av om det rörde om tävling eller enbart träning. Safin verkade aldrig riktigt finna sig till rätta med all den kärlek som han överöstes med. Han verkade se själva kärleken till sin person som ytterligare ett krav i en rad av många sådana. Ett krav på en motprestation som han aldrig tyckte sig kunna ge. Även fast det är omöjligt att spela perfekt tennis, att aldrig missa ett öppet forehandläge, att alltid slå en perfekt passering, att alltid få in förstaserven, så var det precis det Marat Safin strävade efter. Den strävan har kanske många stora tennisspelare, men ingen annan än han krävde en sådan hög grad av perfektionism av sig själv. Mästerlig tennis räckte inte, den skulle vara gudomlig och helst ännu bättre. I grund och botten så var det inte alla som älskade honom under hans karriär som kvävde honom, det var han själv. När Marat Safin vunnit Australian Open år 2000 och precis fått segerbucklan i sin hand så vänder sig en vithårig äldre man bort från Pete Sampras för att göra segerintervjun. Han talar in i micken och säger:

- "Grattis Marat, har du någonsin spelat bättre tennis än idag?"
- "Nej, aldrig någonsin. Men jag vet inte hur det kändes, för jag kommer inte ihåg. Jag kommer bara ihåg sista gemet. Jag var väldigt nervös, men jag hade tur och nu är jag en vinnare."

Det lustiga med Safins kommentar var att det sista gemet var det enda gem där Pete Sampras ens var i närheten av att bryta Safins serve. Man skulle kunna säga att det var det enda gem där Safins spel klickade det minsta lilla, och det var det enda han kom ihåg av matchen. Man ställer sig frågan, kan det här vara sagt av någon annan än ett plågat geni? Om det är sant, att han faktiskt inte minns något av matchen när han spelade sitt livs bästa tennis, så kan man se en liten glimt av som pågick uppe i hans huvud.

”Jag började vinna matcher på grund av att jag inte hade någon press på mig”, sade han vid ett annat tillfälle. ”Nu förväntar sig alla saker av mig. Hela tiden är det bara Safin, Safin, Safin, Safin, Safin.”
”Var inte så hårda mot mig”, lät det en annan gång, ”jag försöker bara göra mitt bästa.”

Safin, det motvilliga geniet. Han var född till att spela tennis, men påpekade så fort han fick chansen att det fanns andra saker i livet än just tennis, viktigare saker. Kanske var det ett sätt att motverka pressen. Kanske kände han sig verkligen kringskuren av tennisvärlden.

Låt oss avsluta med en talande anekdot.

Platsen är Perth, Australien, den 9 januari 2009. Eventet: finalen i Hopman Cup, Ryssland mot Slovakien. Marat Safin möter Dominik Hrbatý i finalens andra match. I början av matchens tredje set slår slovaken en hård serve som Marat med nöd och näppe lyckas nå. Bollen får en olycklig bana och träffar en kvinnlig linjedomare, en söt gammal dam på dryga 60 år. Det går ett sus genom publiken.
Marat Safin ser hur bollen far iväg och grimaserar. Sedan händer det. På bråkdelen av en sekund har han samlat sig och joggar iväg mot linjedomaren. Framme vid henne böjer han sig ner, en kaukasisk gigant som tornar upp sig över en beskedlig australiensisk åldring, och ger henne en hastig kyss på kinden. Sedan joggar han raskt tillbaka mot baslinjen till publikens öronbedövande jubel.
I det ögonblicket är han sinnebilden för den vänlige jätten.

Safin förlorade nästa boll. Han förlorade setet och han förlorade matchen. Men han vann publikens hjärta. Analogin till hans hela karriär är svår att undgå.

Jag saknar Marat Safin.